Dyyying

Var på kalas i tisdags och senare på kvällen var jag övertygad om min egen dödlighet. Michael fick mer eller mindre bära in mig till sängen och jag hade så ont att jag började inse varför man väljer att avliva skadade djur. Av barmhärtighet. Det kändes som om varenda muskel i kroppen tagits ur, körts i en mixer och satts tillbaka igen. Febertemp : 40,2. Tjo. Onsdagen har således spenderats in bed med mina kära vänner - Alvedon och diklofenak. I skrivandets stund är jag nästan mänsklig igen, förutom de imaginära knivarna i lederna som min kära sambo fått äran att massera och behandla med diverse krämer. Förhoppningsvis slipper jag ta mig fram som en 90åring med gikt imorrn. Keep thumbs! ;)